Så går en dag ifrån mitt liv...

... och kommer aldrig åter.

Deprimerande inledning på ett inlägg, men sant som det är sagt. Vet nödvändigtvis inte om jag tvunget skulle vilja att dagar skulle gå i repris, det är tillräckligt jobbigt när det väl känns så. Idag har väl varit ungefär som vilken annan dag som helst, vakna (för sent!), cykla till jobbet, jobba till halv fem, cykla hem, laga mat, äta, titta på tv, jobba lite mer, dricka kaffe... Låter inte så givande, eller hur? Usch, nu när man skrev om det inser man hur oerhört TRÅKIG vardag man har. Är det meningen att man ska leva sitt liv endast på helgerna? Knappt då, med det hrä jobbet... :S

Ah nej, jag är faktiskt rätt nöjd med mitt liv! Det är mest min gamla vanliga "höstdepression", a.k.a NOVEMBER, som börjar göra sitt intåg. Ska bli gött att byta miljö i helgen, ser verkligen fram emot att se mina kära VSDU:are igen. Alldeles för längesen!

Pratade med Jenny igår på MSN, på tal om gamla vänner... Vet inte hur den situationen ska bli bättre. En fnurra på tråden i våras som inte har retts ut, som bara ligger där och gror och tydligen bara kan lösas av mig. Jag ska vara helt ärlig och säga att det har gått lite för lång tid för att jag ska ta på mig hela skulden... Jaja, vi får väl se.

Nu ska jag skriva några uppgifter till klassen imorgon. Lev väl! :)