Mitt liv är ett spel. Jag står mitt i spelplanen och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag har just stretat uppför en lång uppförsbacke och jag står allra högst upp. Solen skiner, det blåser friska vindar och jag drar efter andan. Jag ser inte vilken väg jag ska fortsätta att gå på, allt nedanför är höljt i dimma.
Ska jag bara slå tärningen och gå så många steg som den visar? Ska jag fortsätta framåt eller vända om eller bara stå över ett kast? Vem är det som bestämmer reglerna? Är det jag själv eller den eller det som har tillverkat spelet?
Jag har medspelare. Vissa har knuffat ut mig som en fiapjäs, så att jag har varit tvungen att börja om eller hitta en ny väg. Vissa går bredvid mig, på samma stig som jag. Några är nära, andra långt borta, men de följer mig. Jag känner deras närvaro och känner mig trygg i deras kärlek.
Jag tror att jag stannar här uppe tills någon eller något kommer och visar mig vägen.
2 kommentarer:
Om jag är den röda pjäsen o du den blå, och om vi sammarbetar så hoppar vi runt tillsammans (utan att knuffas), så kommer vi slutligen i mål :D
Jag ska injicera rödvin i dina vener så får du stanna på toppen lite längre... *sätter dropp*
Skicka en kommentar