Åttiotalsfilmer

Jag har en sjuk fascination för åttiotalsfilmer. Att jag är nostalgisk av bara f*n och rätt så sentimental (årets underdrift) är inte direkt en nyhet, men just nu är jag verkligen en överdriven konsument av åttiotalet!


De senaste inköpen är PS Sista sommaren, Ingen kan älska som vi, Pretty in Pink och Some kind of wonderful. Alla egentligen lika dåliga, men ändå sååå bra! Det är oftast rätt tunn story, ljudet är kass trots överflytten från vhs till dvd (man kan ju tycka att de kunde fixat till det...), dialogen är onaturlig och hår, kläder och make-up är horribla. KLÖK, minst sagt!

Men ändå får jag ett pirr i magen varje gång jag trycker på "play". Man mår bra av att se gamla romatiska tramsfilmer. Det är feel-good i koncentrerad form! Att man redan vet hur det ska gå spelar ingen roll, det är nästan en fördel.

Det man mer eller mindre alltid kan räkna med i en åttiotalsfilm, svenska likaväl som engelska/amerikanska, är en massa omotiverad naken hud. Det finns ytterst få filmer som inte inkluderar en ångande halvnaken scen i ett omklädningsrum. Vad gäller hångel- eller sexscener är en blottad tutte obligatorisk. Tuttar dyker gärna upp lite varstans, helst ganska omotiverat.

Nåt annat som också lockar mig med åttiotalsfilmer är musiken. Nu kan jag "maskera" min passion för åttiotalsdiscodunk. Inte för att jag direkt döljer den från början, men ändå... Det finns fuldans a la 1983 i varenda film. Praktexemplet är nog The African Anteater Ritual från Can't buy me love (även den i min ägo).

Så mitt råd till er är: SE MER ÅTTIOTALSFILM! ;)