fredag, april 03, 2009

Livrädd, förtvivlad och maktlös

Jag vet att det här inlägget antagligen inte kommer falla i god jord, men helt ärligt behöver jag ventilera och det är min blogg.

Jag tror att jag är en sån människa som ofta bryr mig för mycket om andra, speciellt när det gäller min familj. Jag är inte på något sätt en expert på att visa det på rätt sätt, jag vet att jag är begåvad med ord och kan vara riktigt elak om jag vill. Jag har inte heller varit en ängel i mitt liv och är det säkerligen inte nu heller, jag har inte levt ett perfekt moraliskt liv. Det tror jag ingen har gjort. Jag har också lagt mig i saker som jag egentligen inte har med att göra, massor med gånger. Ibland har jag gjort det för att jag velat snoka, vara taskig eller utnyttja det till min egen fördel, men för det mesta har det handlat om att jag brytt mig om personen i fråga. Jag vill inte att folk jag älskar ska råka illa ut eller bli sårade.

Det är väldigt lätt att säga till folk hur de ska leva sina liv och det har jag gjort massor med gånger, dock får man ofta vänta på resultatet. Nu menar jag inte att jag har någon sorts universell sanning som hjälper folk bara för att de lever efter den, inte alls. Jag menar bara att ofta har folk som står utanför en situation en mycket klarare syn än de som är involverade. Jag har själv suttit i flera situationer där både mina föräldrar och mina syskon har sagt vad de tycker jag ska göra och fast jag inte fattat det då, vet jag att de hade rätt. De sa till mig för att de bryr sig, för att de älskar mig och för att de inte ville att jag skulle hamna i situationer där jag mådde dåligt. Det älskar jag dem för. Jag hoppas att de alla vet att jag uppskattar att de försökte och om jag inte sagt det förr så säger jag det nu: TACK och vad var det ni sa!

Nu sitter en medlem av min familj i en sits där jag för varje dag som gåroch för varje sak jag får höra undrar vad fan det är som händer. Hon förändras framför mina ögon och jag förstår inte hur hon kan bli så annorlunda än den person som jag känt hela hennes liv. Kanske är det så att jag har missuppfattat, kanske känner jag henne inte alls. Kanske har hon varit så här hela tiden. Jag vet faktiskt inte.

Det jag faktiskt vet är att jag inte känner igen henne. Det är inte den lillasyster jag tror jag känner. Den lillasyster jag känner skulle aldrig välja bort familjen. Hon skulle aldrig svika ett förtroende. Hon skulle aldrig utsätta ett oskyldigt barn för livsfara. Hon skulle aldrig acceptera att någon annan gjorde det heller.

Den lillasyster jag känner skyller inte ifrån sig, hon ljuger inte och hon döljer inte saker, inte efter det som hände förra gången det var en dålig person i hennes liv.

Den lillasyster jag känner är tuff som en bandyboll i situationer som skulle skrämma skiten ur mig.

Den lillasyster jag känner är inte perfekt, för det är ingen, men hon tar ansvar för sig själv och för andra, speciellt för barnet som finns i familjen. Hon är någon man kan lita på, även om hon ibland ser saker i svart och vitt utan gråskala.

Den lillasyster jag känner har många saker jag är avundsjuk på, till exempel en bra ekonomi och en självständighet som jag önskar att jag haft i hennes ålder.

Det skrämmer mig att det verkar som om hon hellre är i något dåligt än klarar sig själv. Hon låter någon med en konstig agenda bestämma vad hon ska göra och vem hon ska göra det med. Hon utsätter andra för fara, men framför allt sig själv.

Det skrämmer mig att hon inte svarar på samtal och sms, även om de kanske inte är vad hon vill höra. Vi säger det vi säger för att vi är rädda och vi bryr oss.

Det skrämmer mig att psykisk misshandel redan finns och att steget till fysisk bara är en tidsfråga... igen. Det känns i hela kroppen och jag hatar det.

Det som skrämmer mig allra mest är att jag och alla de andra som verkligen älskar och bryr sig om henne inte har en chans att göra nåt överhuvudtaget.

Inga kommentarer: