Det är inte alla gånger lätt att vara känslomänniska som jag är. När jag känner nåt så fastnar den känslan i mig, vare sig den är rationell eller inte. Ofta tar det en stund innan jag fattar att jag beter mig irrationellt, även om förmågan har blivit bättre under årens lopp.
När jag älskar, älskar jag till hundra procent och rosa moln och flufffluff
När jag hatar, är det nattsvart och iskallt
När jag blir ledsen, är det ensamt, tårfyllt och mörkt
När jag blir sårad, blöder jag på riktigt
När jag blir arg, blir jag okontrollerad och bitsk
Det jag vill säga är att jag oftast reagerar på känsla och inte på förnuft. Det är något jag har försökt att ändra på, men det går helt emot min natur och jag mår ännu sämre då.
Jag vet också om att jag kan bli fruktansvärt elak. Men jag blir otroligt sällan elak oprovocerat, jag är inte en människa som gör elakheter bara för att jag tycker det är kul. Jag försöker acceptera alla människor åtminstone till en början, men om någon gör mig, min familj eller mina vänner illa, så får de skylla sig själva.
Något som har tagit mig lång tid att inse och vara stolt över mig själv för är att jag faktiskt är en intelligent person. Jag vet nu (efter många års pissekasst självförtroende) att jag är snygg, smart och rolig! Jag har intelligenta saker att säga och jag är bra på det! Därför blir jag rabiat när folk förolämpar min intelligens. Tro inte att jag är korkad, snälla! Och tro inte att min värld cirkulerar kring dig bara för att jag vill reda ut något eller behålla en vänskap som jag faktiskt tror på.
Av människor i min omgivning förväntar jag mig kärlek, vänskap, lojalitet, ärlighet och tillit i första hand. Det här är naturligtvis ömsesidigt, men har man inte dessa grundläggande egenskaperna behöver man icke göra sig besvär.
Nu är bara frågan: vad fan ska jag göra? :S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar