Dessa två oförenliga!
Det spelar ingen roll vilken situation i mitt liv vi skulle ta upp till diskussion, dessa två är konstant oförenliga. Jag skulle aldrig kalla mig för en logiskt stark eller utvecklad person, för det vet jag att jag inte är. Redan multiplikationstabellerna i skolan bevisade det för mig. Nåt jag däremot kan säga att jag är är emotionell. På gott och ont. Mest ont just nu...
I min yrkesroll har jag mycket nytta av att vara känslomänniska. Det är inte svårt för mig att leva mig in i hur en elev känner (nu påstår jag inte att jag är någon slags know-it-all, wannabe-Dr-Phil-tell-it-like-it-is) och den respons jag har fått är att ganska många av mina elever delar med sig av bra och dåliga saker till mig. Jag trivs med det, det ger mig bekräftelse på många sätt och jag känner att eleverna litar på mig. Det första för mig är alltid att försöka hjälpa dem.
I mitt privatliv har däremot konflikten mellan förnuft och känsla alltid skapat konflikter. I familjen, där vi alla slåss för uppmärksamhet på vårt eget sätt och där jag under många år känt mig underlägsen och ovärdig. Så är det fortfarande ibland, men inte alls i samma utsträckning. Är nöjd med att jag börjat jobba med det, att jag insåg att det finns hjälp att få.
Men när det gäller en annan sida, nämligen den som gemene man kallar kärlek, så är jag en fullständig rabiat känsloversion av Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag är en mästare på fantasier, på att dras med av mina egna känslor, att förstora upp och förminska, att överdriva och tycka synd om mig själv, att skapa falska förhoppningar och gräva mitt eget hål och genast hoppa däri. Allt lika medvetet. Att kärlek gör en blind har aldrig varit sannare än i mitt fall. Från relativt klarsynt till Stevie Wonder i kvinnlig form så fort en karlslok med smooth talk dyker upp...
Det är dags att ta en ordentlig titt och tänka efter. Är det ord eller handlingar som räknas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar